20.32
andas in och andas ut, det är nog det bästa för att få mig lugn. Är man arg, ta 3 djupa andetag och tyngden i bröstet lättar, om bara för ett litet tag.
Jag som person är väldigt moralfast. Tycker jag något så ändrar jag mig inte. och jag har väl en förvrängd bild om hur ett förhållande ska fungera. När jag inser att mina förhållanden inte följer de linjer jag ritat upp blir jag tokig. När jag inser att min kille inte tänker eller reagerar som jag ville eller hoppades på så blir jag besviken, på honom. Jag vet att detta är helt orimligt, för att det är inte hans fel att han inte kan läsa mina tankar.
Jag måste förstå att alla tänker olika, vissa tänker säkert som jag eller iallafall relativt likt mig. Alla människor felar, alla människor tar det lätta vägen ut, alla gör det de kan för att leva ett glatt och lyckligt liv.
Igår hos mylene så lekte vi "Jag har aldrig" och av någon konstig anledning så gick vi in på döden, och jag berättade för Johanna och Mylene hur ofta jag tänkte på döden, vilket är dagligen. Jag tänker att jag kanske blir påkörd av en buss och dör olycklig för att jag ännu inte levt mitt liv. När jag går igenom en mörk plats, om jag skulle bli våldtagen, hur jag skulle kunna gå vidare. Om han skulle låta mig leva. Jag tänker på om jag sov brevid någon som plötsligt började strypa mig, att han drömde något eller liknande. Jag går runt och är livrädd för att dö, och därför kan jag inte heller leva.
Johanna nämde igår att hon tyckte att jag alltid har varit nära döden, Hon förklarade det som så att tex när jag var deprimerad, att jag bara var ett steg ifrån att dö. Och att hon tyckte att john var min på ett sätt, som jag alltid tyckt själv. När jag var liten och ledsen så var alltid mitt ljus, han fick alltid mig på bättre humör. Han var verkligen min stjärna i allt mörker, sedan när han gick bort.. Hursomhelst, han var en stor del av mig och efter hans död har jag inte sett min familj på samma sett. Det var inte värt det på något sett.
Jag har länge pratat om att göra en tribute tattoo för John "Försten upp" eftersom att jag anser att de bästa människorna på jorden är dem som är först upp till himelen, som att de är ämnade för något större. Samt att när John dog. tävlade de försten upp, när han nådde toppen föll hans kropp ned men hans själ fortsatte mot stjärnorna.
Ja, jag tänker mycket på döden. Döden i samband med John och alla andra som jag på något sätt förlorat. Jag vill inte dö utan att ha levt. Jag vill dö i en gungstol när jag är 87 år gammal. Jag vill ha fått barn och barns barn. jag vill ha älskat någon av hela mitt hjärta och inte tvivlat på det. Jag vill ha fått fallskärms cert och dykcert. Jag vill ha sett amazonas och himalaya.
Jag ska leva.
Jag som person är väldigt moralfast. Tycker jag något så ändrar jag mig inte. och jag har väl en förvrängd bild om hur ett förhållande ska fungera. När jag inser att mina förhållanden inte följer de linjer jag ritat upp blir jag tokig. När jag inser att min kille inte tänker eller reagerar som jag ville eller hoppades på så blir jag besviken, på honom. Jag vet att detta är helt orimligt, för att det är inte hans fel att han inte kan läsa mina tankar.
Jag måste förstå att alla tänker olika, vissa tänker säkert som jag eller iallafall relativt likt mig. Alla människor felar, alla människor tar det lätta vägen ut, alla gör det de kan för att leva ett glatt och lyckligt liv.
Igår hos mylene så lekte vi "Jag har aldrig" och av någon konstig anledning så gick vi in på döden, och jag berättade för Johanna och Mylene hur ofta jag tänkte på döden, vilket är dagligen. Jag tänker att jag kanske blir påkörd av en buss och dör olycklig för att jag ännu inte levt mitt liv. När jag går igenom en mörk plats, om jag skulle bli våldtagen, hur jag skulle kunna gå vidare. Om han skulle låta mig leva. Jag tänker på om jag sov brevid någon som plötsligt började strypa mig, att han drömde något eller liknande. Jag går runt och är livrädd för att dö, och därför kan jag inte heller leva.
Johanna nämde igår att hon tyckte att jag alltid har varit nära döden, Hon förklarade det som så att tex när jag var deprimerad, att jag bara var ett steg ifrån att dö. Och att hon tyckte att john var min på ett sätt, som jag alltid tyckt själv. När jag var liten och ledsen så var alltid mitt ljus, han fick alltid mig på bättre humör. Han var verkligen min stjärna i allt mörker, sedan när han gick bort.. Hursomhelst, han var en stor del av mig och efter hans död har jag inte sett min familj på samma sett. Det var inte värt det på något sett.
Jag har länge pratat om att göra en tribute tattoo för John "Försten upp" eftersom att jag anser att de bästa människorna på jorden är dem som är först upp till himelen, som att de är ämnade för något större. Samt att när John dog. tävlade de försten upp, när han nådde toppen föll hans kropp ned men hans själ fortsatte mot stjärnorna.
Ja, jag tänker mycket på döden. Döden i samband med John och alla andra som jag på något sätt förlorat. Jag vill inte dö utan att ha levt. Jag vill dö i en gungstol när jag är 87 år gammal. Jag vill ha fått barn och barns barn. jag vill ha älskat någon av hela mitt hjärta och inte tvivlat på det. Jag vill ha fått fallskärms cert och dykcert. Jag vill ha sett amazonas och himalaya.
Jag ska leva.
Kommentarer
Trackback
